Svar på insändare från Reimar Västerlind

Hej Reimar!

Jag  läste din insändare den 29 augusti. Du har helt rätt i att skolan behöver ordning, reda och ansvar. Stil, nåja, det är inte fel. Men du glömmer en sak: Respekt! Elevens respekt för läraren och lärarens respekt för eleven. Alltför många elever är osedda och därmed inte respekterade i dagens skola. Att se eleven från början, se dess personlighet, egenhet och individualitet är första steget till att skapa den respekt som är nödvändig för ordning och reda. Men Reimar, detta kräver resurser! Att se och visa respekt för varje enskild elev i dagens stora grupper är omöjligt för en enskild lärare.

Den skola som du och jag gick i var en urvalsskola. Det innebär att  dess syfte var att välja ut de som duktigast och låta dem fortsätta, först till läroverket, sedan till gymnasiet och sedan till högskolan. För dem som inte blev utvalda fanns det då jobb, ganska enkla och okvalificerade men många av dem lyckades bra ändå, de förkovrade sig och fick ibland höga poster i samhället och näringslivet. När enhetsskolan infördes skulle alla få möjlighet att fortsätta och ta studenten. Det var ovanligt framsynt, för idag behövs utbildning, helst på högskolenivå, för att få jobb. Men det finns fortfarande elever som inte är studiebegåvade, men som ändå tvingas gå kvar i skolan. Dessa kräver resurser om de ska klara sig. Under mina 42 år i högskolevärlden har jag levt efter devisen: ”Det finns inga dåliga studenter, bara mer eller mindre pedagogiska utmaningar!”. Och utmaningar kräver resurser! I mitt fall var det sällan arbetsveckan understeg 60 tim och det ledde till ett kraschat äktenskap och en ständigt frånvarande pappa. Men jag hade ordning, reda och ansvar i mina klasser! Faktiskt också en sorts stil. 

Att eleverna i dagens skola inte inser att de måste ta ansvar beror delvis på att de fått alltför mycket serverat. Skjutsat till hockeyn, fotbollen, ridhuset etc. Tillgång till häftiga prylar, datorer, mobiler och välfyllda spelkonton. Det främjar inte ansvarstagande, det har du alldeles rätt i. Ska man riktigt rannsaka sig själv, så är det nog vi och våra barn som genom hårt arbete fokuserat på den kalla ekonomin och glömt bort det varma mänskliga. Men både du och jag har lärt oss vår läxa och låt oss vidarebefordra den till våra barn och barnbarn! Det finns hopp, men dessvärre krävs rejält med resurser!